Den här resan var verkligen inte bara den längsta sett till antal körda mil utan också den största resan för mig där jag verkligen kände att jag lämnade min bekvämlighetszon och inte riktigt visste vad jag gav min in på. Mest nervös var jag förstås över hur Woody skulle klara så många timmar på transporten, sedan för hur han skulle kännas mentalt och fysiskt efter resan och så hur jag skulle klara av att rida tillräckligt bra. Men allting gick över förväntan. Woody stod som ett ljus på transporten hela vägen dit och hem, han var inte svettig efter resan, han åt och drack bra där borta, stortrivdes i sin utebox och han kändes glad och spänstig i ridningen.

På lördagen regnade det hela dagen. Jag skulle inte starta förrän vid 16-tiden så jag och Petra satt och tittade en del på tävlingarna och det såg ut som om banan stod emot regnet ganska bra, även om ryttarna sa att det blev tungt att rida. Men sedan gick vi och gjorde iordning Woody och jag red fram i ridhuset. Marc coachade oss på framridningen och det var så fantastiskt att få den hjälpen. Woody kändes superfin. När vi sedan skrittade iväg mot dressyrbanan höll jag på att få en chock när jag såg att hela banan var vattenfylld, men det var ju bara att gilla läget och sätta igång att rida. Travprogrammet kändes super, men när vi gjorde halt för ryggning förekom han mig och började rygga i halten. Inledningen på galoppen gick också bra och galoppslutorna var nog de bästa vi har gjort, även piruetterna. Sedan fick vi någon miss i treorna och tyvärr flera missar i tvåorna, där jag inte riktigt klarade att rida honom fram för skänkeln. Men det blev ändå personbästa på 66,0 % och räckte till en tredjeplats av elva startande och jag är mer än nöjd.

Det slutade regna, blåste rejält under natten och på söndagen var det soligt och lite blåsigt väder, så banorna torkade upp väldigt bra. Det kändes också betydligt roligare att få rida sin kürdebut i solsken än i regn.

Jag skulle aldrig ha kunnat rida fram så bra om jag inte fått hjälp av Marc. Woody kändes magiskt fin, väldigt energisk, nästan lite explosiv, men ändå lyssnande på mig och med en underbar gummibandskänsla i handen. Jag skulle nog inte ha vågat sätta så mycket tryck i honom om jag varit själv, men han blev inte överladdad utan var kvar hos mig. Att jag hela tiden hade Marcs instruktioner i örat gjorde också att jag inte blev lika nervös och fladdrade iväg i tankarna utan jag kände mig mer fokuserad. Det kändes verkligen roligt på riktigt när jag red iväg för att starta.

Tyvärr blev både jag och Woody ändå lite tagna av stundens allvar i början av küren och missade i bytesserien på volten och även på slutet av tvåorna, men vi hade ju en reservlinje rakt mot C-domaren där jag la in en bytesserie i vart tredje och den satte vi och den kändes dessutom väldigt rak och fin. I övrigt är jag jättenöjd med programmet. Det stämde så väl med musiken, jag hade en underbar ridkänsla och det var helt magiskt att få rida till så vacker musik. Jag grät av lycka efteråt och tårarna vill nästan rinna fortfarande när jag tänker på känslan framför allt i travprogrammet. Vi kom tvåa på 67,5 %. Det var helt klart värt den långa resan och hemresan kändes väldigt lättsam. IMG_2072

Annonser