Kågedalens Ryttarförening firar 20 år och jag var med från början. Jag följde med till kommunen för att lobba för att ridhuset skulle hamna i Ersmark, jag satt med i styrelsen, var med när ritningarna gjordes och var den som valde ut de första ridskolehästarna. Jag var också där och red de första hästarna när de kommit och hjälpte till med lite vidareutbildning av hästarna. Många år har gått, flera år när jag varit borta därifrån och nu är jag tillbaka igen som hyresgäst för min och min dotters häst och då var det lite extra roligt att få rida uppvisningen tillsammans med min dotter Petra. Tänk om jag hade kunnat se in i framtiden för 20 år sedan och vetat att vi skulle få göra det här tillsammans idag!

Tyvärr blev inte uppladdningen inför idag den bästa. Woody fick vila på måndag. När jag tog in honom för att rida på tisdag kväll så hade han en svullnad på ytliga böjsenan. Han var inte halt, men jag blev jätterädd att han hade en begynnande senskada. Dessutom fick jag veta att han levt rövare i hagen på måndagkväll när en häst lasttränades utanför och gjort alla högre skolor. Eftersom det dessutom är ganska lerigt i hagen så blev jag orolig för att han dragit på sig en senskada och vågade inte rida honom. Igår fick jag som tur var möjlighet att lämna jobbet och åka till Umeå med honom för att kolla upp senan med ultraljud. Det blev många timmar i bilen och många timmar för Woody på transporten, men vi fick beskedet att senan var oskadd, det var en liten blödning i karpalsenskidan, men att jag skulle kunna rida uppvisning och dressyrträning i helgen.

När vi kom hem satt jag upp och red honom en kort stund. Han kändes ovanligt fin efter att ha vilat två dagar och sedan stått på transporten så många timmar. Men idag på uppvisningen gick det tyvärr inte så bra. Det började bra med travprogrammet, men när vi skulle göra galoppdelen så blev han så otroligt spänd, kastade sig runt i den ena piruetten och hoppade jämfota och bytte galopp hej vilt när vi skulle göra byten i vartannat. När vi kom till byten i varje så tror jag egentligen att han satte dem, men han var kort och spänd i sprången och nära jämfotahopp. Piaffen och passagen på slutet kändes ganska bra. Så jag var lite besviken efteråt. Kanske framför allt för att genrepet hade känts så bra och så blir det så mycket spänning när det är publik, högtalare och sånt. Men förutsättningarna var ju faktiskt inte de bästa. Jag försöker säga till mig själv att det viktigaste är att han är frisk och att vi kan träna vidare och så gläds jag åt att Los Angeles var så duktig och att Petra var så nöjd. Så här i efterhand när jag ser tillbaka på vad som hänt på dessa tjugo år så är det förstås roligast att det går bra för Petra och att hon verkligen älskade att rida den här uppvisningen. Vi har inte hunnit få några bilder från idag, men det kanske kommer.13140972_835159179922886_1144008484_n

Annonser