Det här inlägget skrevs egentligen igår, men jag blev inte helt klar, så det kommer in nu istället:

Imorgon åker jag och Petra med Woody till Luleå för tävling. Petra ska rida Msv C:2 och jag ska rida Prix St George imorgon och Intermediaire I på söndag. Jag är ensam i mina klasser så det blir egentligen ingen tävling utan bara som en träningstävling. Men det känns ganska nervöst ändå måste jag erkänna, trots att Woody har varit superfin i veckan. Igår kväll red jag honom först på stora utebanan och sedan fick Petra hoppa upp och rida en stund. Vi var jättenöjda båda två. Han bjöd på magisk ridkänsla. Jag checkade av rörelser från mina klasser och Petra från sin klass och vi tyckte att det kändes så bra.

Idag har jag varit ledig och red Woody ett pass på förmiddagen på stora utebanan igen och han var minst lika fin som igår. Jag jobbade lite mer gymnastik idag, läxan från Marc-träningen med LB-uppvärmningen, sedan lite galoppslutor och samlade små volter och till sist lite travskolor. Det är så roligt att få så bra ridkänsla dagen före tävling, då känner jag att det spelar mindre roll hur det går, jag är så nöjd med min häst ändå.

Jag red också Gentle på stora utebanan idag och hon var också helt underbar. Bästa ridkänslan någonsin på henne! Hon var väldigt uppmärksam på omgivningen, men ändå magiskt fin i formen, i munnen, spänstig, energisk och fokuserad på mig. I galoppen kunde jag rida på lite mer framåt och utnyttja den stora ytan och hon var så bärig och rund i sina språng. En gång blev hon rädd för att det knakade i isen i diket så hon tvärkastade runt och jag satt lite löst, men vi fixade det och då red jag lite öppna utmed diket för att förmå henne att gå nära. Jag red flera öppnor från båda hållen under lättridning och det var de mest underbara öppnor, så stadig, så jämn, så mjuk i sina sidor och så kom hon lite högre i fronten av att hon trampade in under sig.

Överlycklig red jag hemåt i skogen och slappnade väl av lite väl mycket där vi skrittade på lång tygel, så jag var inte alls beredd när hon blev rädd för knakande is som hon trampade på och kastade runt, så jag flög av innan jag hann blinka. Men jag landade perfekt på höften och gjorde mig inte alls illa. Gentle sprang skrämt iväg med svansen i vädret, men när jag ropade på henne vände hon och kom skrittande emot mig och jag kunde sitta upp igen.

Äventyret var inte riktigt slut där för när vi nästan var hemma vid stallet och skulle passera över stora vägen så var det en granne som helt utan att jag eller Gentle var förvarnade tippade ett lass grus så att det rasslade och levde om så Gentle kastade sig upp i en stegring och jag hamnade i bakvikt och höll nästan på att dra henne över mig. Vi var då ute på asfalten på stora vägen och hade en otrolig tur att det inte kom någon bil och trots att jag kände mig helt utanför sadeln så kom jag tillbaka och Gentle lyckades komma ner på alla fyra benen utan att ramla. Då skrittade vi lugnt hemåt den sista biten. Men trots allt detta så minns jag mest den underbara ridkänslan jag hade. Den ska jag leva på länge. Men nu bär det iväg till Luleå för nya äventyr!IMG_9979

Annonser