Ensam i manegen, nysladdat underlag, med kandar och ridstövlar tog jag mig an att börja träna lite från küren. Tyvärr har det ju inte gått göra tidigare då jag aldrig lyckats vara ensam i manegen och haft tillräckligt med tid på mig, så nu var det verkligen dags inför Marc-träningen i helgen.

Woody kändes fin och jag tog mig verkligen tid med allt och försökte att förbereda allting så omsorgsfullt, men ändå var det faktiskt väldigt svårt. Vi fick massor med missar, men jag var konsekvent med att inte bli sträng på Woody på något sätt, för han försökte verkligen, så han fick beröm för varje försök. Jag försökte istället att rannsaka mig själv, gå tillbaka till grunderna, renodla mina hjälper, justera sitsen och ta om och ta om varenda övning. Allting blev bättre och vi lyckades faktiskt med alla övningar till slut, men efter att ha försökt kanske sex-sju gånger innan. Då har jag ju inte ens försökt att sätta ihop delarna, utan tagit allt var för sig, så man kan tänka sig hur det skulle gå om jag försökte sätta ihop det.

Jag är verkligen inte besviken på Woody, för han är helt fantastisk som låter mig försöka om och om igen utan att bli less, men jag blev lite besviken när jag insåg hur svårt det ändå var. Jag trodde att vi var säkrare. Egentligen kände jag mig stolt över min egen ridning idag, så jag var inte besviken på mig själv heller, men jag blev ledsen över att tiden går och att jag inte har möjlighet att träna mer ordentligt och att träna oftare för Marc. Men nu blir det i alla fall av till helgen och det ser jag verkligen fram emot.12233371_750236168415188_1938200672_n

Annonser