Det blev en känslosam träning idag då Marc först pratade om det här med att rida kür och att vi nu kommit dithän och ska glädja oss åt det vi har framför oss. Sedan fick jag börja rida vissa linjer av programmet, men göra dem utan alla svårigheter från början, för att vi skulle känna oss för. Så småningom byggde vi på med det svårare och då blev det också en del misstag. Jag trodde inte att jag var nervös, men jag kunde inte förklara våra misstag på något annat sätt heller, så förmodligen var det så att jag spände mig mer än jag trodde. Men efter ett tag lyckades vi med övningarna. Uppvärmningen blev inte den bästa då vi så snabbt började med att rida linjer av program, så Woody hade inte så jämnt stöd i handen och var inte så rund i formen som han varit sista tiden, men efter ett tag blev han precis så fin igen. Bästa känslan hade jag i galoppslutorna som flöt bättre än någonsin tidigare.

Vi hade bett Marc om att Petra skulle få de sista 15 minuterna att rida Woody eftersom hon ska tävla honom nästa helg och jag ville att de skulle kolla travskolorna tillsammans. Hon hopppade upp och red och det såg så fantastiskt fint ut så jag bara stod och njöt av min vackra häst och min duktiga dotter som red honom så fint. Redan då hade jag nära till tårarna.

När sedan Marc började prata om den resa vi gjort då inte bara jag fått behärska mina nerver för att prestera bättre utan att även Woody gått igenom så mycket och kommit dithän att han kan behärska sina nerver och blivit en så fantastisk häst som är generös och ger så mycket, då rann mina tårar ned för kinderna.

Att sedan LA var precis lika fin idag som han varit tidigare i veckan och presterade ett superpass gjorde att den här träningsdagen blev mer känslosam än många andra.IMG_0101

Annonser