Jag är så oerhört stolt över Gentle och mig idag! Vi har nu övervunnit våra rädslor och gjort uppsittningen där det gick på tok och hon blev skrämd, på lilla utebanan. Så många gånger jag har gått igenom det i huvudet och bearbetat hur det skulle gå när vi skulle prova och idag var det dags. Ja, jag tänkte i alla fall att jag skulle börja prova, men avbryta om hon var för spänd.

Hon var ganska spänd också när jag började med att dra ned stigbyglarna och skulle flexa henne. Då backade hon, gick undan, klarade inte att böja halsen, sparkade lite med bakbenen och såg allmänt spänd och irriterad ut. Så jag tänkte att jag går nog in och sitter upp i ridhuset sedan, men jag ska bara träna lite till ute först. Men efter en stund så blev det precis som inne att hon slappnade av, böjde halsen och liksom tog spjärn och väntade att jag skulle sitta upp. Så jag hoppade upp i stigbygeln, bestämde mig inte om jag skulle lägga över benet förrän jag stod där uppe, men då hon stod så lugnt så la jag över benet och hon stod kvar och jag kunde göra precis som inne att jag gav efter på tyglarna och bara klappade om henne och hon stod kvar så tills jag manade henne framåt. Vilken seger! Sedan var det bara en njutning att få rida henne där ute.

Woody fick också gå ett dressyrpass på lilla utebanan, på träns idag. Jag har tänkt börja rida ganska ofta på kandar, men jag vill inte att vi tappar den fina känslan vi haft på slutet så jag ska varva med träns så att jag inte glömmer bort känslan.

Han var också så fin idag, väl framme för skänkeln och ändå så avslappnad. Jag tränade galoppslutor och sedan lite seriebyten, faktiskt även några ettor, för jag vill börja våga träna det lite mer själv också. Jag behöver verkligen få in takten och rätt tajming. Idag gjorde vi fyra och fem i rad, sedan två emellan och så några till. Jag hittade inte takten idag, men jag ska fortsätta söka och det känns så roligt att Woody är totalt avslappnad och verkligen låter mig prova mig fram.

Men det allra bästa var sedan strax innan jag skulle avsluta så red jag in i en passage som kändes så där otroligt taktmässig och fin och sedan satt jag in i en piaff och Woody bara ställer sig och trampar med exakt samma takt och energi, helt coolt, nästan helt på stället. Jag trodde inte det var sant, jag började bara skratta av lycka mitt i piaffen och avbröt och överöste honom med klappar. Polletten hade verkligen trillat ned efter Marc-träningen. IMG_9777IMG_9782IMG_9752IMG_9726IMG_9684IMG_9698IMG_9786IMG_9792

Annonser