Vi gjorde precis samma jobb idag igen, jag och Gentle. Bara med den skillnaden att när jag stod där och hoppade i stigbygeln och hon var så avslappnad och fin och jag hade hoppat upp i stigbygeln och lutade mig över sadeln, så bestämde jag mig för att lägga över benet och sitta upp på henne. Just när jag svängde benet över ryggen blev hon lite rädd, men eftersom hon ändå var så lugn innan så steppade hon bara lite snabbt åt sidan utan att göra något extra och jag kunde sjunka ned i sadeln och skritta framåt.

Först förstod jag knappt att det var sant, att jag satt där i sadeln på henne igen. Jag har tänkt på det så många gånger och bearbetat min rädsla. Varje steg vi tagit framåt har varit lika viktigt för mig som för henne, att jag också skulle bli trygg. Det är ju fortfarande arbete kvar, eftersom hon blir lite rädd när benet ska över. Men det känns så värdefullt att vi tagit det i så många etapper och att hon är så trygg fram till det sista steget. Då blir det lättare för mig att ha balans så att jag stör henne så lite som möjligt.

När jag sedan red så var hon ganska valpig, lite vinglig, lite seg, lite stretig utemellan, men ändå alldeles, alldeles underbar. Jag älskade varje liten sekund jag satt på henne. Korta små sträckor hittade vi också tillbaka till den traven som vi hade på Marc-träningen, där hon hittade sin egen balans och form och sköt ifrån mer med bakbenen så jag kände stunsen under rumpan när hon fick sving i ryggen.

Med Woody blev det ett ridpass på lilla utebanan ikväll. Det var betydligt mjukare underlag nu efter allt regn som kom inatt och Woody var energisk, elastisk och spänstig. Jag travade över upphöjda cavalettibommar som låg på böjt spår och det kändes väldigt nyttigt och han blev ännu mer elastisk.

Nu är jag så nöjd med båda hästarna och kan njuta av tanken på dem när vi åker iväg med Los Angeles på en tvådagars tävling i Umeå imorgon. Petra ska rida LB:1 och LA:1 imorgon och LA:4 på söndag.11121940_832404100171150_656202244_n

Annonser