På jobbet idag fick jag åka iväg till en äldre högdräktig ko som låg och inte kunde resa sig. Det var uppenbart att hon hade kalkbrist så jag började att ge kalk intravenöst. Under tiden hon fick det så började hon få krystvärkar. Men vid undersökning visade det sig att hon hade livmoderomvridning. Hon kom sig fortfarande inte upp så uppgiften var att snurra kalven, för att även snurra livmodern rätt, där hon låg vilket är mycket svårare än på stående ko. Jag kämpade i flera timmar. Hon var djup, det var långt att nå, det var trångt, man blir trött av att ligga på knä, armen stasades och jag tappade känseln till och från. Ibland kom jag några steg framåt, lyckades stegvis med vad jag skulle göra, men ibland var det helt omöjligt, som när kalvens huvud gled bakåt och inte gick att få tag i. Då kände jag mig helt uppgiven ett tag.

Men när orken var slut och jag inte upplevde att jag gjorde några framsteg så reste jag mig, det svartnade för ögonen och jag var yr av ansträngning. Jag sa, vi ger henne lite vatten. Hon drack 6 hinkar. Sedan sa jag, vi gör rent omkring henne så vi kan vända henne. Jag hittade på fler saker för att få tillbaka känseln i armarna och lite ork att fortsätta. Hämta spån, så ströar vi upp omkring henne. Sedan vände vi henne. Och då till slut så fortsatte jag och i och med att vi vänt henne så kom kalvens huvud lite närmare och jag kunde få tag i det och så småningom kunde vi dra fram en levande kalv. Några timmar senare var både ko och kalv på benen.

Det är en härlig känsla att ha räddat livet på både ko och kalv. Men vad jag ville dela med mig av var att det blev så tydligt för mig idag och något man kan ta med sig även vid andra tillfällen i livet, att just när det ser som mest omöjligt ut kanske man inte bara ska stånga huvudet vidare i väggen. Man kanske ska göra en paus, kanske angripa problemet annorlunda. Och jag vet från alla kalvningar jag varit med om genom åren att även om det känns helt hopplöst många gånger så går det ofta ändå till slut. När hopplöshetens tanke kom idag så tänkte jag, jag vet att det känns så här just nu, men det brukar gå till slut ändå.

Woody gjorde som alltid när jag varit på kalvningar och luktar fostervätska, han snusade överallt på mig hela vägen in från hagen. Idag gjorde jag ett nytt försök att rida på lilla utebanan i mörkret, men den här gången utan alla störande moment från igår. Så Woody var helt underbar. Jag gjorde galoppslutor, små samlade volter och började sedan med seriebyten. Vart fjärde, vart tredje, vart annat och så provade jag för första gången på jättelänge att göra byten i varje igen. Och han gjorde det redan på första försöket! Då ville jag öka svårigheten och försökte göra det från höger galopp, jag gjorde två försök men lyckades inte, fast det var väldigt nära. Det kom ut några hästar som skulle lastas och Woody tappade lite uppmärksamhet, så jag ville inte fortsätta så mycket när han ändå varit så duktig, så jag avslutade med att göra tre i varje från vänster galopp istället och sedan lite härlig trav där han kändes helt underbar, rund, energisk, uppförsbacke, mjuk i sidorna och vi kunde växla mellan större trav, några steg i passage och lite snabbare takt när jag ville det. Härlig avslutning på en lång dag!10717848_714173218660906_1455369363_n

Annonser